You make me smile

Helgen har kort sagt bestått av träning och provläsning. Imorgon kör provveckorna igång på allvar så nu är det bara att stå i. På tisdagen skriver jag finskaprov och på torsdagen fysik. Tar sedan en liten paus från provläsningen och åker iväg till Polen med fso gänget på årets sista tävling, nämligen Baltic Junior Cup. Kommer bli galet kul!

 

Igår hade kronan träningsdag så jag var på Tössbacken i princip hela halva dagen. På förrmiddagen blev det en lite lugnare träning bestående av hopp och snabbkraft uppför en brantare backe. Vilade sedan några timmar innan vi drog iväg på en desto tyngre träning i ösregnet. Hade helt glömt bort hur ruskigt kallt det blir om fötterna när man springer i snö utan våtsockor. Usch fy blää! Träningen bestod hursomhelst av en ca. 2 km:s lätt orienteringsbana som man skulle springa tre gånger, varv sista varvet skulle vara max. Träningen gick enligt mig riktigt bra, jag fick minsann upp farten i skogen. Saknar dock att vi inte fick någon destomer teknikträning, det är ju trots allt det vi orienterare behöver mest av. Kvällen gick sedan åt till provläsning, vilket satt ganska så bra efter närmare tre timmar träning. Vi firade också min vinst från förra helgen med hemmagjord lingonglasskaka och mammas kinuskisås. SÅÅ mumsigt!!

Idag vreds klockan frammåt, vilket om ni frågar mig passade riktigt bra. Fick sova en timme längre men hann ändå ut och träna och dessutom läsa lite fysik innan jag for till stan runt ett-tiden för att luncha med Mathilda. Som jag saknat henne i Vörå ♥ 

 

 

 

 

 

 

 

Kom för en dryg timme sedan tillbaka till vörå och har sedan dess hunnit packa upp och kasta lite kläder i tvättmaskinen, äta mellanmål och vara på en fysiklektion. Här går det minsann undan! Ska nu försöka slappna av och vila lite innan maten. 

Lägret var helt bra, inte i klass med våra fso-läger men det kan man ju inte heller förvänta sig. På måndagen var det för oss orienterare lite lättare träning som stod på schemat eftersom de flesta tävlat i helgen. En kort länk + stretch på förmiddagen och cirkelträning på kvällen. Igår hände det desto mer. En 10 kilometers orienteringsbana i Saarijärvis fina åsterräng direkt från morgonen. På eftermiddagen var det länk+rörlighet och på kvällen föreläsning av antidopingskommittéen. Helt intressant nog! Idag var det väckning lite över klockan 7 och en stund senare var vi iväg på långlänk. Kändes en aning ovant att träna i närmare 10 minusgrader. Fingrarna fick sig minsannn en liten chock, likaså baken. Tiden rusade hursomhelst iväg och pang så hade två timmar gått! Jag brukar alltid börja bli otålig efter en dryg timme på vörå-långlänkarna men idag var det superkul eftersom både terrängen och rutten var ny och okänd. 

Gårdagen blev en dag jag kommer att minnas länge! Som jag på fredagen redan berättade så befann jag mig i Hyvinge på ett hotell och skulle springa FM i ultralångdistans dagen därpå. När jag vaknade på lördagsmorgonen kändes ingenting riktigt bra. Jag hade haft en dålig natt, snuvan hade blivit värre igen och pulsen var allt för hög på morgonlänken. Utan att tänka desto mera på den saken åkte vi iväg mot tävlingscentralen. Termometern i bilen visade runt -5 grader och bara tanken på att vara ute i skogen långt över en timme gav mig rysningar. Hah fegis där... Jag satt i bilen och värmde mig i princip ända tills det blev dags för att bege sig till starten och värma upp.  Det hade nu blivit varmare i luften av solen som sakta men säkert värmde upp det vackert påfrusna höstlandskapet.

Kvart över elva smällde startskottet och sekunden därpå var vi alla påväg rakt in i skogen. Det var folk överallt och alla knuffades och skuffades för att ta sig fram. Avståndet till ettan var ganska så långt och det fanns ingen som helst chans att ta sig om alla som mer eller mindre sprang på en rad. Efter några kontroller glesnade folket och jag sprang nu i en klunga på ca. 10 pers. Kontroll efter kontroll sprang vi ilag utan att klungan splittrades. Hallå, gaffling liksom!!?? Tillslut kom gafflingen och nu glesnade folket. Äntligen! Gillar inte alls att springa i klunga, man läser inte alls kartan så ofta som man borde och man får inte orientera själv. Gillar hellre att vara för mig själv och köra mitt egna race. Vid tolfte kontrollen tappade jag helt riktingen och planen på vart jag var påväg och blev tvungen att stanna vid kontrollen i ett par sekunder för att åter läsa in mig. Under tiden rök de få medtävlarna som återförenats efter gafflingen iväg och jag var nu totalt ensam. Såg inte en enda människa i skogen. Utan att desto mera pressa sprang jag vidare till nästa kontroll. Var ganska så säker på att "klungan" som jag just tappat redan låg långt före mig och skulle komma imål bland de första. Visste att det skulle bli omöjligt att springa upp dem eftersom deras fart var snäppet högre och mina krafter började ta slut. Jag gjorde ett helt idiotiskt vägval rakt genom något slags skyhögt, oframkomligt gräs till nästsista kontrollen vilket resulterade i att jag tappade nästan två minuter. Stämplade på sista kontrollen och började närma mig upploppet när jag hörde hur folk skrek som galningar. Jag förstod ingenting. Enligt min egna uppfattning var ju alla medaljplatser och kanske också alla plakettplatser tagna och mitt lopp var långt ifrån en toppeninsats. Först när jag stämplat imål och halvt frammåtböjd stod och hämtade andan hörde jag att jag hade kommit imål som segrare i D17!! Vilken överraskning liksom! :D Sluttiden blev en timme och 34 minuter på den 9,2 kilometers långa banan.

Dryga minuten efter att jag kommit imål började de övriga medtävlarna att en efter en komma imål. Deras klunga hade tydligen bommat medan jag måste ha passerat dem.

 

Efter måånga långa minuter ute i kylan och en massa grattis kramar hit och dit blev det äntligen dags för prisutdelningen. Efteråt styrde jag och mamma kosan mot moffa som bor i Sibbo . Mamma skulle nämligen på klassträff på kvällen så vi passade på att hälsa på moffa på samma veva. Efter en var dusch och några timmar tillsammans med moffa och hans katt for vi iväg på klassträffen/"middagen". Jag kände mig en aning malplacerad bland alla obekanta vuxna människor.. Hursomhelst var maten sjukt god! ;) Trötta och belåtna körde vi sedan runt 10 tiden iväg till Riihimäki där vi tog in på hotellet. Somnade gjorde vi båda på direkten. 

I dag blev det sovmorgon och sedan en hotellfrukost utan att behöva stressa eller vara nervös. Såå skönt! Efteråt checkade vi ut och åkte hemmåt i regnvädret. Mamma släppte av mig direkt i Vörå eftersom jag knappt skulle ha hunnit hem via. Tack mamma för denna fina tumishelg!!♥

Imorgon 7.45(?) åker bussen iväg mot Piispala. Alla gymnasiets idrottare ska nämligen dit på läger tills onsdagen. Ingen vila här inte!

 

Gårdagen blev en dag jag kommer att minnas länge! Som jag på fredagen redan berättade så befann jag mig i Hyvinge på ett hotell och skulle springa FM i ultralångdistans dagen därpå. När jag vaknade på lördagsmorgonen kändes ingenting riktigt bra. Jag hade haft en dålig natt, snuvan hade blivit värre igen och pulsen var allt för hög på morgonlänken. Utan att tänka desto mera på den saken åkte vi iväg mot tävlingscentralen. Termometern i bilen visade runt -5 grader och bara tanken på att vara ute i skogen långt över en timme gav mig rysningar. Hah fegis där... Jag satt i bilen och värmde mig i princip ända tills det blev dags för att bege sig till starten och värma upp.  Det hade nu blivit varmare i luften av solen som sakta men säkert värmde upp det vackert påfrusna höstlandskapet.

Kvart över elva smällde startskottet och sekunden därpå var vi alla påväg rakt in i skogen. Det var folk överallt och alla knuffades och skuffades för att ta sig fram. Avståndet till ettan var ganska så långt och det fanns ingen som helst chans att ta sig om alla som mer eller mindre sprang på en rad. Efter några kontroller glesnade folket och jag sprang nu i en klunga på ca. 10 pers. Kontroll efter kontroll sprang vi ilag utan att klungan splittrades. Hallå, gaffling liksom!!?? Tillslut kom gafflingen och nu glesnade folket. Äntligen! Gillar inte alls att springa i klunga, man läser inte alls kartan så ofta som man borde och man får inte orientera själv. Gillar hellre att vara för mig själv och köra mitt egna race. Vid tolfte kontrollen tappade jag helt riktingen och planen på vart jag var påväg och blev tvungen att stanna vid kontrollen i ett par sekunder för att åter läsa in mig. Under tiden rök de få medtävlarna som återförenats efter gafflingen iväg och jag var nu totalt ensam. Såg inte en enda människa i skogen. Utan att desto mera pressa sprang jag vidare till nästa kontroll. Var ganska så säker på att "klungan" som jag just tappat redan låg långt före mig och skulle komma imål bland de första. Visste att det skulle bli omöjligt att springa upp dem eftersom deras fart var snäppet högre och mina krafter började ta slut. Jag gjorde ett helt idiotiskt vägval rakt genom något slags skyhögt, oframkomligt gräs till nästsista kontrollen vilket resulterade i att jag tappade nästan två minuter. Stämplade på sista kontrollen och började närma mig upploppet när jag hörde hur folk skrek som galningar. Jag förstod ingenting. Enligt min egna uppfattning var ju alla medaljplatser och kanske också alla plakettplatser tagna och mitt lopp var långt ifrån en toppeninsats. Först när jag stämplat imål och halvt frammåtböjd stod och hämtade andan hörde jag att jag hade kommit imål som segrare i D17!! Vilken överraskning liksom! :D Sluttiden blev en timme och 34 minuter på den 9,2 kilometers långa banan.

Dryga minuten efter att jag kommit imål började de övriga medtävlarna att en efter en komma imål. Deras klunga hade tydligen bommat medan jag måste ha passerat dem.

 

Efter måånga långa minuter ute i kylan och en massa grattis kramar hit och dit blev det äntligen dags för prisutdelningen. Efteråt styrde jag och mamma kosan mot moffa som bor i Sibbo . Mamma skulle nämligen på klassträff på kvällen så vi passade på att hälsa på moffa på samma veva. Efter en var dusch och några timmar tillsammans med moffa och hans katt for vi iväg på klassträffen/"middagen". Jag kände mig en aning malplacerad bland alla obekanta vuxna människor.. Hursomhelst var maten sjukt god! ;) Trötta och belåtna körde vi sedan runt 10 tiden iväg till Riihimäki där vi tog in på hotellet. Somnade gjorde vi båda på direkten. 

I dag blev det sovmorgon och sedan en hotellfrukost utan att behöva stressa eller vara nervös. Såå skönt! Efteråt checkade vi ut och åkte hemmåt i regnvädret. Mamma släppte av mig direkt i Vörå eftersom jag knappt skulle ha hunnit hem via. Tack mamma för denna fina tumishelg!!♥

Imorgon 7.45(?) åker bussen iväg mot Piispala. Alla gymnasiets idrottare ska nämligen dit på läger tills onsdagen. Ingen vila här inte!

 

Efter en närmare 6 timmars lång bilfärd är jag och mamma nu äntligen framme vid hotellet i Hyvinge. Imorgon klockan 11.15 sker starten för årets ultralånga FM. Vår bana mäter 9.2 km och kommer säkert bli riktigt krävande både fysiskt och orienteringstekniskt men det ska vi minsann klara av. Men nu först en god nattsömn. Gonatt!

Det efterlängtade höstlovet är äntligen här och ska minsann tas vara på! Förra höstlovet låg jag sjuk i körtelfeber och mådde sämre än sämst. Usch, det vill jag minsann inte uppleva igen. Minns de dagarna när jag var så sjuk att jag inte enns kunde stå i duschen i två minuter utan att börja känna mig spyfärdig. Fy fasen. 

 

De två skoldagarna i Vörå denna vecka kändes snudd på onödiga, hälften av folket var hemma och det hände inget speciellt i skolväg heller. Desto tyngre träning blev det istället. På måndagen drog vi trapp/-hoppträning tillsammans med friidrottarna i hoppbacken. Hade knappast blivit så jobbigt om jag inte råkat ha hopp också dagen innan. På tisdagsmorgonen var det dags för den omtalade "uthålligshetsstafetten" mellan gymnasiets alla idrottare. Som ni säkert kan gissa blir det alltid fullt blodigt allvar när alla tävlingsinriktade människor som vi idrottare är ställer oss på startlinjen. Stafetten bestod av 12×1, 2km. Vårt lag som bestod av mig och tre gossar hamnade att starta sist pga. någon slags handikapsberäkning. Hela 11minuter efter det lag som for ut först. Haha, där överskattade nog tränarna oss en aning :P En bra träning blev det i alla fall! :)

På eftermiddagen körde jag intensiven innan vi sedan tog vårt pick och pack och åkte hemmåt.

 

Den första egentliga höstlovsdagen(visst: läses också dagsverksdag) har varit riktigt bra. Började med att sova extra länge och steg sedan upp och åt frukost. Gjorde därefter lite läxor och städade lite kökskåp här hemma. For på eftermiddagen en snabb sväng till stan med mamma för att fixa lite ärenden. Blev också en sväng via Café Minna på god fika samt en snabbvistit in till Jim och Jill. Brukar aldrig hitta kläder därifrån men just idag råkade jag hitta världens mysigaste kofta(?) Score! När vi sedan kom hem drog jag på mig ett tjockt lager med träningskläder och begav mig sedan ut i höstkylan på kombinerad cykel och -löpnings långlänk i skogen. Det där med att cykla i terrängen är minst sagt sjukt kul. Är smått besviken över att jag inte började med cykleorientering istället.. Haha. Man får liksom en extra kick av farten kombinerat med de snabba svängarna längsmed en kringlande skogsstig. En ny spellista som ekar i öronen gör inte heller saken sämre! Härligthärligt! 

 

 

Startade denna härliga lördagsmorgon med att ligga i sängen och dra mig extra länge. Så skönt! Steg sedan upp och åt frukost. Såg ett gammalt avsnitt av Skavlan och begav mig sedan till stan för att luncha med Becka. Så kuul att igen få träffa min saknade pantflaska, blir så sällan nuförtiden♥ Lite före klockan tre kom sedan mamma efter mig och vi åkte vidare till Kvikant på orienteringsträning. Eftersom det är ultralånga-FM nästa helg hade jag bestämt mig för att springa E-banan som denna gång skedde med samstart. Fick en liten chock när jag i startögonblicket svängde på kartan och såg banlängden. 13,1km och 28(!!) kontroller. Detta förklarar väl varför det endast var herrar i sina bästa år vid starten. Haha. 

Med glatt humör och en mage fullproppad med fatjias sprang lilla jag iväg ut i skogen tillsammans med ca. 15 herrar.. Börjanet gick kanske lite väl hårt innan folket splittrades i och med gafflingarna. Magen levde sitt egna liv men blev efter en stund bättre. Banan var inget extra. En mängd långa transportsträckor men också en del intressantare, svårare, korta sträckor på berg-i-dagen partierna. Efter en timme och fyrtiofem minuter i duggregnet stämplade jag imål. Tack mamma för att du orkade vänta! Halvfrusen och med ett leende på läpparna satte jag mig sedan i bilen och vi åkte hemåt. En lördag som enligt mig heter duga.

Ursäkta för min dåliga uppdatering men jag har helt enkelt varken hunnit eller haft lust att blogga. 

Ska dock nu försöka hinna smälla in ett kort inlägg om vad som hänt här i veckan innan jag om en knapp halvtimme skall bege mig tillbaka till skolan på stretch och föreläsning om näring och kost...

På måndagen tog min antibiotika och på tisdagen kunde jag äntligen börja träna igen. Den känslan liksom efter två veckor av total vila! Blev ett pass i gymmet för att väcka musklerna igen efter den långa dvalan. Vi orienterare fick på tisdagen även kaka nr 3/8(?) av vår tränare för våra FM medlajer vi samlat på oss under höstens gång. Den maffiga Oreokladdkakan smakade minst sagt himmelskt gott! På eftermiddagen åkte vi från fysiken till Vasa på någon slags föreläsning om Kärlekens kemi som hölls av en rikssvensk professor i kemi. Förvånansvärt bra faktiskt! :P

På onsdagen var det fysikförhör och orientering i ösregnet som stod på schemat. Förhöret gick allt annat än bra, orienteringen däremot lite bättre(dock långt ifrån bra). Kändes ovant med en karta i handen, var ju trots allt över två veckor sedan senast. Ösregnet som gjorde att både fingrarna och tårna förs till is gjorde inte heller hela saken bättre. KUL var det ialla fall! Och ännu bättre blev det när vi fick risgrynsgröt till middag.

Detta har lätt sagt varit en av de värre dagarna i mitt sjuttonåriga liv. Att bråttas med alla tankar om vad som kommer hända och ske härnäst, samtidigt som man vet att ingenting av detta går att påverka hur mycket man än skulle önska att det gick. På samma gång ska man koncentrerad sitta i skolan och försöka agera som normalt. Det värsta är ialla fall nu förhoppningsvis över. Är evigt tacksam över alla fina vänner som på ett eller annat sätt stöttat mig, ni ska veta att ni betyder otroligt mycket ♥

 

 

Veckan börjar närma sitt slut, konstigt så fort tiden går fastän man inte alls tränar..

Fick idag vitsorden för förra perioden och kan inte annat än vara nöjd över dem. Om någon för några år sedan sagt att jag skulle bli en mattenörd och få 10 i långmattekursen skulle jag minsann ha skrattat. Okej visst, jag skrattade idag också xP 

Missade en del av skoldagen idag eftersom vi fick besök av Vasa teater. Ganska annorlunda men intressant framträdande. 

För övrigt så börjar jag känna mig i lite bättre form och siktar på att i början av nästa vecka kunna börja träna igen. Huvudvärken och trycket i huvudet har helt försvunnit, bara lite snuva kvar. Ska hursomhelst bli helt superskönt med helg. Har ännu inga direkta planer annat än att vara hemma. Hoppas hinna träffa några saknade vänner när jag för en gångs skull är hemma och har tid :)

 

Men nu ska jag sluta med onödigt skrivande och istället ta itu med läxorna.. Ahola!