You make me smile

Gårdagen blev en dag jag kommer att minnas länge! Som jag på fredagen redan berättade så befann jag mig i Hyvinge på ett hotell och skulle springa FM i ultralångdistans dagen därpå. När jag vaknade på lördagsmorgonen kändes ingenting riktigt bra. Jag hade haft en dålig natt, snuvan hade blivit värre igen och pulsen var allt för hög på morgonlänken. Utan att tänka desto mera på den saken åkte vi iväg mot tävlingscentralen. Termometern i bilen visade runt -5 grader och bara tanken på att vara ute i skogen långt över en timme gav mig rysningar. Hah fegis där... Jag satt i bilen och värmde mig i princip ända tills det blev dags för att bege sig till starten och värma upp.  Det hade nu blivit varmare i luften av solen som sakta men säkert värmde upp det vackert påfrusna höstlandskapet.

Kvart över elva smällde startskottet och sekunden därpå var vi alla påväg rakt in i skogen. Det var folk överallt och alla knuffades och skuffades för att ta sig fram. Avståndet till ettan var ganska så långt och det fanns ingen som helst chans att ta sig om alla som mer eller mindre sprang på en rad. Efter några kontroller glesnade folket och jag sprang nu i en klunga på ca. 10 pers. Kontroll efter kontroll sprang vi ilag utan att klungan splittrades. Hallå, gaffling liksom!!?? Tillslut kom gafflingen och nu glesnade folket. Äntligen! Gillar inte alls att springa i klunga, man läser inte alls kartan så ofta som man borde och man får inte orientera själv. Gillar hellre att vara för mig själv och köra mitt egna race. Vid tolfte kontrollen tappade jag helt riktingen och planen på vart jag var påväg och blev tvungen att stanna vid kontrollen i ett par sekunder för att åter läsa in mig. Under tiden rök de få medtävlarna som återförenats efter gafflingen iväg och jag var nu totalt ensam. Såg inte en enda människa i skogen. Utan att desto mera pressa sprang jag vidare till nästa kontroll. Var ganska så säker på att "klungan" som jag just tappat redan låg långt före mig och skulle komma imål bland de första. Visste att det skulle bli omöjligt att springa upp dem eftersom deras fart var snäppet högre och mina krafter började ta slut. Jag gjorde ett helt idiotiskt vägval rakt genom något slags skyhögt, oframkomligt gräs till nästsista kontrollen vilket resulterade i att jag tappade nästan två minuter. Stämplade på sista kontrollen och började närma mig upploppet när jag hörde hur folk skrek som galningar. Jag förstod ingenting. Enligt min egna uppfattning var ju alla medaljplatser och kanske också alla plakettplatser tagna och mitt lopp var långt ifrån en toppeninsats. Först när jag stämplat imål och halvt frammåtböjd stod och hämtade andan hörde jag att jag hade kommit imål som segrare i D17!! Vilken överraskning liksom! :D Sluttiden blev en timme och 34 minuter på den 9,2 kilometers långa banan.

Dryga minuten efter att jag kommit imål började de övriga medtävlarna att en efter en komma imål. Deras klunga hade tydligen bommat medan jag måste ha passerat dem.

 

Efter måånga långa minuter ute i kylan och en massa grattis kramar hit och dit blev det äntligen dags för prisutdelningen. Efteråt styrde jag och mamma kosan mot moffa som bor i Sibbo . Mamma skulle nämligen på klassträff på kvällen så vi passade på att hälsa på moffa på samma veva. Efter en var dusch och några timmar tillsammans med moffa och hans katt for vi iväg på klassträffen/"middagen". Jag kände mig en aning malplacerad bland alla obekanta vuxna människor.. Hursomhelst var maten sjukt god! ;) Trötta och belåtna körde vi sedan runt 10 tiden iväg till Riihimäki där vi tog in på hotellet. Somnade gjorde vi båda på direkten. 

I dag blev det sovmorgon och sedan en hotellfrukost utan att behöva stressa eller vara nervös. Såå skönt! Efteråt checkade vi ut och åkte hemmåt i regnvädret. Mamma släppte av mig direkt i Vörå eftersom jag knappt skulle ha hunnit hem via. Tack mamma för denna fina tumishelg!!♥

Imorgon 7.45(?) åker bussen iväg mot Piispala. Alla gymnasiets idrottare ska nämligen dit på läger tills onsdagen. Ingen vila här inte!