You make me smile

Ja vad ska jag säga, det är sämre tider nu.. Var på söndagen till läkaren och det konstaterades att jag hade bihåleinflammation. Som vanligt då.. Fick en tio dagars antibiotikakur som jag nu smaskar i mig.. Håller tummarna för att den ska hjälpa och att jag så snart som möjligt är frisk och kry igen.

För övrigt händer det inte så mycket annat intressant i mitt liv just nu. Känner alltid att det är en stor bit av mitt liv som fattas när jag inte får och kan träna. Skolarbetet rullar på och vi är redan inne på andra perioden. För min del innebär det lite fler kurser och desto mera läxor, ganska så skönt faktist så blir man inte sysslolös fastän man inte tränar..

 

 

Och pang så kom den efterlängtade höstförkylningen även till mig. Den kunde inte ha väntat en vecka till så att jag skulle ha kunnat tävla i helgen, men nej. Viloperiorden startade istället en vecka tidigare. Kom igår hem från Vörå för att få vila ordentligt samtidigt som jag bara skulle ha haft en lektion idag och resten av skolarbetet elektroniskt.

Börjar känna att den värsta huvudvärken redan gått över och halsen blir bättre för varje dag men stannar nog ändå hemma i helgen. Känns en aning onödigt att resa över 600km(x2) för att tävla på natt-FM när man varken är i form eller överhuvudtaget kunnat träna nattorientering den senaste veckan. Samtidigt vet jag att det skulle ha blivit en superkul trip tillsammans med knasiga vöråtyper så visst suger det att stanna hemma. Men NEJ, nu ska hälsan prioriteras, jag ska ju vara i skick till ultralånga och Baltic.JC.! 

 

FM sprinten och stafetten är nu över för iår och med två prestationer som jag måste förstå att vara mer än nöjd över. På lördagen sprangs då som tidigare redan sagt stafetten i Hollola centrum. Kvalet gick inget vidare, vi startade nere i en djup sandgrop och första kontrollen var någonstans i skogen. Jag var inte alls beredd på sprintskalan i skogsområdet och var en aning för ivrig vilket ledde till en dryg minuts bom till första kontrollen. Sådant borde inte få hända, speciellt inte i sprint där allt hänger på sekunder. Tog mig hursomhelst till A-finalen, vilket ju var huvudsaken. Efter nån timmes vilande i gräset tillsammans med snälla männsikor blev det åter dags att bege sig mot starttröskeln för finalen. Begav mig ut 15.14 och försökte att vara nogrann för att minimera risken att bomma. Banan var så mycket mera tekniskt krävande än i kvalet. Alla små gränder och staket med innergårdar var svåra att läsa i farten. Ledde tydligen vårt klass tills tredje/fjärde kontrollen när jag plötsligt hamnade mitt i en av "fällorna" Hade missat att en gränd var avspärrad och stod plötsligt där med ett röttgult band emellan mig och kontrollen. Fan. Fick springa runt ett halvt kvarter för att slippa åt kontrollen utan att bli diskad. Där tappade jag knappa minuten. Resten av banan gick väl sedan någotsånär bra, gjorde inga misstag men höll farten i en lite för låg växel. Slutade på en fjärde plats bara tio sekunder ifrån bronset. Äsch. Tio sekunder skulle lätt ha gå att ta in under loppets gång. Vet att en fjärde placering i FM är helt super och att jag borde vara nöjd över den men det suger otroligt mycket att mista medaljen med tio sekunder.. Har inte lyckats göra något panglopp ännu iår på FM och är jäkligt revanchsugen. Känner att jag kunnat tränat på bra den senaste tiden trots alla tidigare motgångar i våras och längtar till att få någon slags bekräftelse på att träningen nog har gått hem. Men inte idag. 

Kvällen spenderades sedan tillsammans med resten av familjen. Vi körde vidare till Hyvinge och checkade sedan in på hotellet där vi skulle sova. Därefter gick vi ut och åt med Alles familj innan det blev dags för en välbehövlig natt.

 

 

På söndagen var det nya tag och stafetten som gällde. Starten skedde klockan 10.20. Alle gjorde en toppeninsats på första sträckan och Linnea slapp ut bara nån minut efter täten. Spänningen var stor när jag for ut på ankarsträckan som fjärde lag. Trots att flera andra lag var bara några tiotals meter bakom mig när jag for ut i skogen försökte jag att ta det lugnt och läsa kartan noga. Det långa avståndet till ettan gick som på räls, jag spikade ettan och var nu totalt ensam i skogen. Skönt. Tvåan gick bra men redan till trean kom en miss. Var precis på rätt ställe inne i kontrollringen men hittade inte kontrollen så sprang runt och yrade nån minut innan den plötsligt var mitt framför ögonen på mig. Nu började pressen och stressen kännas av. Fortsatte iväg mot fyran med tanken att nu får jag inte bomma mera! Vet inte riktigt var min hjärna befann sig under denna stund men plötsligt befann jag mig på helt fel ställe ungefär sex kurvor längre ner än min kontroll. Helt idiotsikt. Nu blev det att klättra. När jag slutligen kom fram till kontrollen såg jag en hel klunga av orienterare påväg mot samma kontroll. Alla dessutom från min klass. Satte genast i en högre växel och blev som tur av med dem alla ganska så snabbt. Mötte plötsligt Hanne i skogen och sprang de sista kontrollavstånden mer eller mindre ilag. Konstaterade vid nästsista kontrollen att en hemsk och lång spurtduell låg bara minuten framför, gav allt påväg till sista kontrollen för att få ett litet försprång till själva spurten. När vi väl kom ut på upploppet skrek alla som galningar och jag förstod genast att nu handlar det om medalj. Kollade bakåt flera gånger för att försäkra mig om att inte bli omsprungen samtidigt som jag fokuserade på att inte snubbla. Stämplade imål som andra lag men med bara två sekunder innan Vaasus lag. Hanne bjöd minst sagt på spurtmotstånd som hette duga! ;)

Stämningen resten av dagen var minst sagt på topp! Efter prisutdelningen åkte jag iväg och några andra iväg mot Vörå med vöråbilen. Hemresan gick förvånansvärt snabbt, men så brukar det väl vara när man har kul xP 

 

Fredagseftermiddagen spenderades hemma med några avsnitt av salkkarit (joo ni läste rätt, jag har börjat se på en finsk(!?) serie). Gick sedan ut och fotade en stund med Nea innan maten. Snäll som mamma är blev det åter en gång risgynsgröt åt alla familjens grötlovers. Lite före klockan åtta åkte vi sedan iväg mot Pörenäs på natt-DM. Eftersom det var första gången för iår jag begav mig ut i skogs med pannlampan på huvudet kändes det lite smått nervöst. Samtidigt som nattorientering är en av de bästa sakerna som hösten till kan det ibland bli otroligt hemskt i skogen och man konstaterar att man inte är fullt klok som beger sig ut i mörkret så sent på kvällen när dimman ligger tätt och det är så kallt att fingrarna nästan domnar bort. Ibland kommer man sig ut ur skogen utan desto större missar medan man ibland kommer därifrån bölandes och med hjärtat i halsgropen. 

Igår var det ialla fall en av de sämre gångerna. När jag stod på starttröskeln och hade en minut kvar till start tittade jag snabbt på kompassen för att kolla riktningen. Till min stora fasa upptäckte jag en stor bubbla inne i kompassen. Skit också! Hur sjutton ska man klara av att nattorientera när kompassen är sönder och man inte kan lita på den? Begav mig ändå iväg osäker från första början på hur det skulle gå. Eftersom jag inte vågade lita på kompassen och det var bäckmörkt kom det en mängd småmissar lite här och där. Inte nog med detta gick lampan sönder i slutet av banan och det blev totalt svart. Har alltid tänkt att detta inte kommer hända mig men nu var det tydligen min tur att stå mitt ute i ingenstans och inte se ett dugg. Nice. Tack och lov hade jag med mig en extra acko bara för att pappa tjatat hela kvällen om att jag borde behöva börja ha med mig en extra ifall den andra nu skulle råka gå sönder. Har alltid tjaffsat emot honom och tyckt det är onödigt, men just igår tog jag ändå med en extra bara för att visa att jag är pappas snälla lilla flicka. 

Fick efter många om och men tillslut framfifflat den nya sladden och ljuset kom tillbaka. Huh. Tog mig imål med en tid som var allt annat än bra, men eftersom de andra i min klass inte hade startat blev det ändå vinst. 

Kan inte annat än skratta åt kvällen nu i efterhand och längtar redan till nästa gång. Lätt konstaterat ligger det nog någon slags hatkärlek över denna sport ♥

Onsdag med både biologiprov och 3000 meters test. Det är sånahär gånger man verkligen känner att man lever. Huvudet är fullproppat med alla cellens olika delar och funktioner, delningsfaser, olika synteser, kemiska reaktioner, diffusioner osvosv.. Imorgon har jag matteförhör och på fredagen ännu rellaprov. Välkommen till gymnasielivet asså! 

Längtar redan sååå till helgen när man får en liten paus från allt provläsande. Kommer istället att bli en hel del tävlande, vilket är toppen! På fredagen är det natt-DM och på söndag långa-DM i Närpes som gäller :)

 

FM helgen kom och gick. Det blev ingen desto större toppeninsats men inte heller någon total katastrof. Visst, kvalet gick allt annat än lyckat men det är ändå finalen som räknas så! Terrängen var som väntat annorlunda och underlaget var allt annat än bra. Alla vi som klarade oss därifrån med fötterna och vristerna i behåll får minsann känna oss lyckligt lottade. Men nu till finalen. Efter lördagen med en dålig kvalinsats och annars också humöret i botten blev det att åter försöka hitta tillbaka till självförtroendet och fokuset inför söndagens final. Klockan pep och med kartan i handen rusade jag iväg mot K (startpunkten på kartan för er som inte vet). Redan till första kontrollen var ett av de längsta kontrollavstånden placerade och jag började utan detso större planer springa rakt längs med kompassen. Sprang över sten efter stubbe och kändes som att jag inte kom framåt ett skit på kartan. Efter 12 långa minuter med en liten extra krok på slutet var jag äntligen framme vid första kontrollen. Därefter följde lite intressantare orientering med några kortare avstånd och mera intensiv kartläsning. Kom sedan ett till längre avstånd, som jag lyckades bättre med. Spikade femte kontrollen och kom upp hon som startat 3 minuter före mig. 

De sista kilometrarna av banan gällde det att håll huvudet kallt och hålla sig till sina egna vägval, trots att man såg ryggar lite här och där. Tappade en del tid efter att ha dragit ut via en stig men inget desto värre.

 

En mycket nöjdare tjej än dagen innan stämplade imål 30 sekunder efter hon som för tillfället ledde. Slutade på en sjätte plats, vilket är helt okej med tanke på de extra minuterna som kom till ettan. Känner alltid att man borde och skulle ha orkat springa ännu hårdare men det är ju lätt att säga i efterhand. En ökning av farten kunde ha gett en mycket bättre sluttid men å andra sidan ökar också risken att man bommar, vilket inte heller är bra.