You make me smile

FM sprinten och stafetten är nu över för iår och med två prestationer som jag måste förstå att vara mer än nöjd över. På lördagen sprangs då som tidigare redan sagt stafetten i Hollola centrum. Kvalet gick inget vidare, vi startade nere i en djup sandgrop och första kontrollen var någonstans i skogen. Jag var inte alls beredd på sprintskalan i skogsområdet och var en aning för ivrig vilket ledde till en dryg minuts bom till första kontrollen. Sådant borde inte få hända, speciellt inte i sprint där allt hänger på sekunder. Tog mig hursomhelst till A-finalen, vilket ju var huvudsaken. Efter nån timmes vilande i gräset tillsammans med snälla männsikor blev det åter dags att bege sig mot starttröskeln för finalen. Begav mig ut 15.14 och försökte att vara nogrann för att minimera risken att bomma. Banan var så mycket mera tekniskt krävande än i kvalet. Alla små gränder och staket med innergårdar var svåra att läsa i farten. Ledde tydligen vårt klass tills tredje/fjärde kontrollen när jag plötsligt hamnade mitt i en av "fällorna" Hade missat att en gränd var avspärrad och stod plötsligt där med ett röttgult band emellan mig och kontrollen. Fan. Fick springa runt ett halvt kvarter för att slippa åt kontrollen utan att bli diskad. Där tappade jag knappa minuten. Resten av banan gick väl sedan någotsånär bra, gjorde inga misstag men höll farten i en lite för låg växel. Slutade på en fjärde plats bara tio sekunder ifrån bronset. Äsch. Tio sekunder skulle lätt ha gå att ta in under loppets gång. Vet att en fjärde placering i FM är helt super och att jag borde vara nöjd över den men det suger otroligt mycket att mista medaljen med tio sekunder.. Har inte lyckats göra något panglopp ännu iår på FM och är jäkligt revanchsugen. Känner att jag kunnat tränat på bra den senaste tiden trots alla tidigare motgångar i våras och längtar till att få någon slags bekräftelse på att träningen nog har gått hem. Men inte idag. 

Kvällen spenderades sedan tillsammans med resten av familjen. Vi körde vidare till Hyvinge och checkade sedan in på hotellet där vi skulle sova. Därefter gick vi ut och åt med Alles familj innan det blev dags för en välbehövlig natt.

 

 

På söndagen var det nya tag och stafetten som gällde. Starten skedde klockan 10.20. Alle gjorde en toppeninsats på första sträckan och Linnea slapp ut bara nån minut efter täten. Spänningen var stor när jag for ut på ankarsträckan som fjärde lag. Trots att flera andra lag var bara några tiotals meter bakom mig när jag for ut i skogen försökte jag att ta det lugnt och läsa kartan noga. Det långa avståndet till ettan gick som på räls, jag spikade ettan och var nu totalt ensam i skogen. Skönt. Tvåan gick bra men redan till trean kom en miss. Var precis på rätt ställe inne i kontrollringen men hittade inte kontrollen så sprang runt och yrade nån minut innan den plötsligt var mitt framför ögonen på mig. Nu började pressen och stressen kännas av. Fortsatte iväg mot fyran med tanken att nu får jag inte bomma mera! Vet inte riktigt var min hjärna befann sig under denna stund men plötsligt befann jag mig på helt fel ställe ungefär sex kurvor längre ner än min kontroll. Helt idiotsikt. Nu blev det att klättra. När jag slutligen kom fram till kontrollen såg jag en hel klunga av orienterare påväg mot samma kontroll. Alla dessutom från min klass. Satte genast i en högre växel och blev som tur av med dem alla ganska så snabbt. Mötte plötsligt Hanne i skogen och sprang de sista kontrollavstånden mer eller mindre ilag. Konstaterade vid nästsista kontrollen att en hemsk och lång spurtduell låg bara minuten framför, gav allt påväg till sista kontrollen för att få ett litet försprång till själva spurten. När vi väl kom ut på upploppet skrek alla som galningar och jag förstod genast att nu handlar det om medalj. Kollade bakåt flera gånger för att försäkra mig om att inte bli omsprungen samtidigt som jag fokuserade på att inte snubbla. Stämplade imål som andra lag men med bara två sekunder innan Vaasus lag. Hanne bjöd minst sagt på spurtmotstånd som hette duga! ;)

Stämningen resten av dagen var minst sagt på topp! Efter prisutdelningen åkte jag iväg och några andra iväg mot Vörå med vöråbilen. Hemresan gick förvånansvärt snabbt, men så brukar det väl vara när man har kul xP