You make me smile

FM helgen kom och gick. Det blev ingen desto större toppeninsats men inte heller någon total katastrof. Visst, kvalet gick allt annat än lyckat men det är ändå finalen som räknas så! Terrängen var som väntat annorlunda och underlaget var allt annat än bra. Alla vi som klarade oss därifrån med fötterna och vristerna i behåll får minsann känna oss lyckligt lottade. Men nu till finalen. Efter lördagen med en dålig kvalinsats och annars också humöret i botten blev det att åter försöka hitta tillbaka till självförtroendet och fokuset inför söndagens final. Klockan pep och med kartan i handen rusade jag iväg mot K (startpunkten på kartan för er som inte vet). Redan till första kontrollen var ett av de längsta kontrollavstånden placerade och jag började utan detso större planer springa rakt längs med kompassen. Sprang över sten efter stubbe och kändes som att jag inte kom framåt ett skit på kartan. Efter 12 långa minuter med en liten extra krok på slutet var jag äntligen framme vid första kontrollen. Därefter följde lite intressantare orientering med några kortare avstånd och mera intensiv kartläsning. Kom sedan ett till längre avstånd, som jag lyckades bättre med. Spikade femte kontrollen och kom upp hon som startat 3 minuter före mig. 

De sista kilometrarna av banan gällde det att håll huvudet kallt och hålla sig till sina egna vägval, trots att man såg ryggar lite här och där. Tappade en del tid efter att ha dragit ut via en stig men inget desto värre.

 

En mycket nöjdare tjej än dagen innan stämplade imål 30 sekunder efter hon som för tillfället ledde. Slutade på en sjätte plats, vilket är helt okej med tanke på de extra minuterna som kom till ettan. Känner alltid att man borde och skulle ha orkat springa ännu hårdare men det är ju lätt att säga i efterhand. En ökning av farten kunde ha gett en mycket bättre sluttid men å andra sidan ökar också risken att man bommar, vilket inte heller är bra.